onsdag 29 juni 2011

Glutenfri och mjölkfri jordgubbstårta.

fick det bli till midsommar. Sonen W älskar att baka!
Det är ju ett bra tillfälle att räkna och visa olika måttenheter etc men vi brukar bli oense om hur många ägg det ska vara i, (roligt att knäcka ägg) och det gäller att vara snabb med resten av ingredienserna innan han skopat i sig socker-äggsmeten.

Jag hittade sockerkaksreceptet i den rödrutiga glutenfria kokboken. Provade att använda Mixwells basmjöl (brukar funka till bröd och pizzabottnar). Smorde formen med Culinesse och ströade med kokosflingor. jag provade att koka en vaniljkräm på Oatleys Imat, men det blev inget vidare. Så vi mosade  banan och jordgubbar och la emellan i stället. Och så testade vi Gogreens vispi eftersom det var det enda som fanns i affärens kyldisk. Provsmakade lite medan vi bredde på grädden och tja, det var väl okey men inte som "riktig" grädde. Men när tårtan stått kallt i flera timmar blev den faktiskt god! Den annars så känslige tonåringen som glufsade i sig resterna, märkte då ingen skillnad på den mjölkfria och vanliga gräddtårtor.

Kommunikation är inte lätt...

När jag beklagade mig på facebook över den nya elevassistentens teckenokunnighet, så svarade en  vän; "Jamen hon har i alla fall läst specialpedagogik!" och jag skulle just svara "visst, eller hur?"  för jag trodde vännen var sarkastisk, men sen insåg jag att den här personen inte brukar vara det.
Så jag var tvungen att fråga om hon drev med mig och fick raskt till svar att det skulle hon aldrig drömma om.. Hmm, det skulle också kunna vara ett raljerande svar...
Men sen berättade vännen att hon själv läst specialpedagogik och att det var så bra att kunna i vardagen med ett funktionshindrat barn.
Och det var ju skönt att höra.  Faktiskt!
Där ser man hur lätt det kan bli missförstånd när man inte har personen framför sig och kan tolka kroppspråk etc.
Och jag är inte ens särskilt språkstörd.
Jag kan bara ana hur svårt det kan vara för sonen W att förstå vad som egentligen menas med orden han hör.

Min erfarenhet av specialpedagoger i vår lilla stad är inte särskilt positiv. Det är ofta utbrända lärare som inte längre orkar med stora, stojande barngrupper men inte orkar byta yrke helt och hållet.
Bättre då att bygga på med en specialpedagogisk utbildning och få vila ut hos en liten grupp funktionshindrade som ju alltid är så glada och positiva.
För att slippa leva upp till jobbiga mål ser man till att barnen skrivs in i träningsskola, och kan sen säga till föräldrar som undrar, att man läser enligt särskolans program ibland när andan faller på (utan krav på redovisning).
Om barnet inte lär sig läsa och skriva så är det bara att rycka på axlarna och säga att det faktiskt inte är alla barn som kan lära sig läsa.
Och detta gäller tyvärr inte bara skolvärlden utan även  specialpedagoger och logopeder som jobbar på vår habilitering, den första instans som föräldrar till ett funktionshindrat barn möter och borde få hjälp ifrån.
Därför har jag svårt att förstå varför vanlig skolpersonal talar så varmt om specialpedagoger.

Men det finns naturligtvis riktigt skickliga pedagoger som brinner för sin uppgift. Jag har mött dem. De är fantastiska och gör en enastående insats. Någonstans i en kommun nära min, men inte här.

Vågar man hoppas på att den nya elevassistenten ska ändra på det?

måndag 27 juni 2011

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig...

för det kan slå in...
Det är ju så att jag har önskat att elevassistenten ska följa barnet upp i klasserna. Jag tror att det är en förutsättning för att klara inkludering, att personalen och barnet känner varandra så bra som möjligt.
Och man har ju i och för sig lyssnat på mig...

För den nya elevassistenten som börjar till hösten har tydligen rätt utbildning. Fritidspedagog som också läst en kurs i specialpedagogik på Högskolan. Och jag vet att fröken A gärna vill ha en pedagog att bolla idéer med. (Fast eftersom den nya inte kan teckna så  blir det svårt att kommunicera med sonen och tillämpa de kunskaper hon har..)
Vanligtvis gäller att alla assistenter anställs på ett år, men det kanske inte gäller henne? Hursomhelst har hon förtur eftersom det är svårt att hitta personal med rätt utbildning till de här tjänsterna. Troligen för att arbetet har låg status, ledningen har inte insett hur viktigt jobbet är och därmed är det dåligt betalt och vilken vuxen, utbildad person med hus och familj vill ha en anställning som bara varar i ett år?

Det blir en ny elevassistent till hösten, som inte kan ett enda ord på teckenspråk...

fick jag veta dan innan midsommar... Och jag är frustrerad över att hab, alternativa skolor, döv och hörselcentralen, skolverket etc knappast går att nå nu i semestertider. Det skulle kännas bra att se över vilka alternativ som finns. Teckentolk den första tiden kanske?
Hela skolåret har jag försökt informera rektor och personal om vikten av tydlighet i skolundervisning. Om barnets rätt att få uttrycka sig. Om hur sonen språkstörning yttrar sig och hur viktigt det är med minst TAKK för honom.
 Rektor lovar dock att den nya ska få gå en kurs... 
Själv har jag gått kurser i sju år för att ligga steget före sonen, men så blir man väl lite trögfattad när man stångar huvudet i väggen hela tiden :) 

Det kom en tillfällig fritidspersonal till skolan under våren, som naturligtvis inte heller kunde teckna. Jag kan säga att det skar i hjärtat när jag hämtade sonen och han ivrigt berättade något på teckenspråk för fritidskillen samtidigt som han försökte prata på sitt otydliga vis. Fritidskillen såg ut som en fågelholk innan han fånskrattade och hittade på nån egen tolkning varpå sonen blev tyst och såg ledsen ut.  Händelsen uppmuntrar knappast till vidare försök att kommunicera...

För ett tag sedan såg jag av någon outgrundlig anledning en dokumentär om vaccinets historia. "Jag kan presentera alla fakta men jag kan inte ge er hjärnor" utbrast Jenner(?) när arméledningen  inte ville gå med på att vaccinera alla soldater mot smittkoppor. Jag förstår precis hur han kände sig...

tisdag 21 juni 2011

"Mitt unika barn" - helgkurs för föräldrar som har språkstörda barn.

Det är DHB som anordnar föräldrautbildning 30 sept-2 okt på Katrinebergs folkhögskola. Föreningen DHB är inte bara för döva eller hörselskadade utan också för språkstörda (och många barn med Downs syndrom har någon form av språkstörning).
Jag har varit på DHB:s teckenhelger tidigare men inte på någon kurs om språkstörning  men det ska bli intressant att se vad den kan innehålla.
Enligt  information jag fick när jag anmälde mig så ska Sören Olsson , ni vet, han som har skrivit Prins Annorlunda och annat :) föreläsa om föräldraskap en av dagarna.

söndag 19 juni 2011

Skolavslutning och sommarlov!

Det är något alldeles speciellt med alla fina sommarklädda barn med kransar i håret. De sjöng avslutnings- sånger och  fröknar och elevassistenter fick förstås presenter och kramar. Dags för sommarlov!
Sonen har använt uppförstorat material ur arbetsböckerna, och det fick han med sig hem, hopbundet i en A4 spiralbok. Jättetrevligt för sonen att få med sig precis som de andra barnen, och visa oss föräldrar. Och roligt för oss att få se vad han har jobbat med i skolan.







lördag 18 juni 2011

Symwriter kurs på Dart i Göteborg.

Dart, (www.dart-gbg.org,) har bl a kurser i Inprint, Symwriter, teckenspråk, samtalsmatta etc.
För ett tag sedan gick jag grundkursen i Sym writer för fantastiska Britt Claesson.
Dataprogrammet Symwriter ges ut av Hargdata. Man kan skriva i dokumentdelen med talsyntes och få widgitsymboler eller teckenbilder ovanför texten (då bör man ha Bildbas el dyl också, som kopplas till) 
Eller så kan man göra en skrivmiljö som barnet kan jobba med och det var det jag ville lära mig. Barnet ska klicka på rätt ordblock så hamnar ordet på skärmen och läses upp. Jag har lagt till valmöjlighet för ett ord för att kolla barnets ordförståelse. När meningen är klar och rätt kommer nästa blockmening upp automatiskt, är det tänkt. Man kan lägga in symbolen för sudda också.
Detta är bara en enkel skrivmiljö, man kan göra ganska komplicerade övningar, men jag är inte där än... .
Just nu tycker jag att det är knepigast att komma på hur jag ska använda programmet på bästa sätt för att hjälpa mitt barn, men Britt bidrar lyckligtvis med goda råd och tips.

tisdag 14 juni 2011

Besök hos ortopeden

kan man knappast räkna som läkarbesök. Fast det är ändå tid som måste bokas och avsättas några gånger om året. Prova, ev göra ny gipsavgjutning, beställa, återkomma för inprovning, återkomma för lagning etc. Och kanske det är för att stället ligger isolerat nere i en varm källare, jag vet inte, men tid verkar inte existera där. Alla lunkar runt i ett sävligt tempo och man får vara beredd på att vänta. Men tant M som hjälper oss är alltid vänlig och hjälpsam och sonen leker gärna med de leksaker som finns. Det är nog bra att ta det lite lugnt ibland..
För ett par veckor sedan var det dags att beställa sommarskor. Det tog sin lilla tid att välja nya skomodeller. Den här gången skulle det göras nya gipsavtryck av sonens fötter också. Men då började parkeringstiden rinna ut så jag var tvungen att springa iväg och fylla på medan tant M gjorde i ordning gipsröran. Sonen sa att det var okay att jag gick iväg en stund, han gillar tant M. Men när jag kom tillbaka hör jag redan i korridoren hur han högljutt räknar "11, 12, 13..." och inne i provrummet sitter han uppflugen på britsen medan tant M kletar in hans fötter med gipsgeggan. "Mamma, Nicke cykla, ben trasigt" säger han förskräckt med uppspärrade ögon. "Vad bra han räknar, men varför gör han det nu?" undrade tant M. Jag förklarade att han räknar för att lugna sig själv och för att han hoppas att hon ska vara klar när han räknat färdigt. Men att han också verkar oroa sig också för att hon ska bryta hans ben... eftersom hon gipsar fötterna på honom. (Eftersom Nicke Nyfiken fick gipsa sitt ben som bröts när han cyklade omkull, i filmen Nicke cyklar.)

måndag 13 juni 2011

Att skrämma barn med doktorn..

är ganska lätt...
Det räcker med en eller två traumatiska upplevelser som innefattar läskigheter som blod eller ännu värre.. plåster. Så nu för tiden protesterar mitt barn högljutt när jag berättar att det är dags igen.
"Nej, nej, mår bra, vill inte doktor!"
Och när man anar att det kan bli en hel del sjukbesök, kontroller, provtagningar etc med barnet i framtiden är det inte utan att man börjar misströsta. Hur ska man göra för att lotsa barnet igenom detta på bästa sätt?
Det vet jag tyvärr inte..så jag är tacksam för förslag..
Men senaste tidens läkarbesök har åtminstone lärt mig hur jag inte ska göra. Att säga "Det är inte farligt" eller "det gör inte ont" fungerar dåligt. Ordet "farligt" och "ont" är starkast i meningen och barnet fastnar på det.  Bättre säga nåt i stil med att "nu ska doktorn göra så här, det går bra och sen åker vi hem och du får se på film och äta chokladnallar..." eller "nu räknar vi till 10 (eller 20 eller 30 etc) tillsammans och sen så är det färdigt och vi kan åka hem, eller gå till leksaksaffären" (eller nåt annat som barnet vill göra) och hoppas att doktorn ska klara sitt uppdrag inom utmätt tid.
Hjärnan verkar inte kunna visualisera ordet inte. Ibland försöker jag att INTE äta choklad. Genast ser jag läckra praliner och chokladkakor framför ögonen. Men genom min enorma viljestyrka lyckas jag argumentera med mig själv och övervinna frestelsen... Not..
 För flera år sedan fick jag av Rigmor i studiecirkeln "Karlstadmodellen" tipset att göra en bok om läkarbesöken så att man kan förbereda barnen på att man ska åka dit och vad man ska göra där.
Britt Claesson på Dart lärde mig att det är jätteviktigt att avsluta boken med att barnet kommer hem.
Att vara tydlig med man lämnar vårdcentralen, sjukhuset, eller vad det nu kan vara och inte blir kvar där för evigt. För det är inte självklart för barnet. Sen är ju attityden man man visar upp av stor betydelse.
Orolig förälder = orolig unge.
Nuförtiden letar jag upp bilder i Idagboken och visar vilken doktor vi ska till, om jag vet det. Eller så räcker det med att berätta och förklara. Det är helt okey för sonen att ta blodprov i fingret. Men när det behövs mycket måste de ta i armvecket. Då behövs Emlaplåster först att bedöva med. Inte lätt att sätta på en som har plåsterskräck.. Men sist gång tog jag fram vanliga plåster som han fick sätta på övriga familjemedlemmar, leksaker, möbler, väggar...och då gick han med på att det var rättvist att han också fick plåster..
Att agera förebild brukar funka bra i de flesta sammanhang, så nästa gång kanske jag kan  fråga labtanterna om de inte kan ta lite blod från mig före sonen? Fast då är det bra om jag inte svimmar..

onsdag 1 juni 2011

Radio Väst P4 intervju

Blev uppringd av reporter Susanne Nobel på radio p4 väst "Puls" i förrgår. De har haft några artiklar/program angående skolverkets kritik av särskolan. Här kan man läsa att alla barn som tidigare saknade underlag för sin särskoleplacering, nu utretts ordentligt med psykologtester och allt:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=125&artikel=4528193

Susanne hade hört talas om att min son inte var inskriven i särskolan och undrade om jag ville komma och berätta om varför i radio. Tanken kändes väldigt skrämmande, men samtidigt vill jag ju gärna att det ämnet särskola diskuteras, (särkilt som en ny representant kommit till BUN, en gammal inskränkt lärare som anser att särskola är den enda rätta vägen) så jag tackade jag. En annan förälder som har sitt barn med DS i särskola skulle också närvara. Reportern gav ett professionellt intryck och ställde vettiga frågor

Länk till programsidan. Man måste välja  klockslag 16-16.30 så får man spela fram 12 min och 40 sekunder om man inte vill höra gamla nyheter först:
http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=69&date=2011-05-30

Låångt blogguppehåll...

har det blivit. Sonen fick halsfluss, svinkoppor, streptokocker, i år igen. Med penicillinkur som följd, i år igen. Så fort han slutat med den fick han värsta förkylningen som inte gav sig och det konstaterades att streptokocker fanns kvar i halsen. Ny penicillinkur som han ska gå på några dagar till. Sen får vi se vad som händer.
Sonen skulle ha gjort ett lite ingrepp häromdagen men narkossköterskan ställde in när hon förstod att han fortfarande har nån infektion.
Förra våren hade han också streptokocker och då fick han till slut en allergichock av penicillinkurerna, med glödheta nässelutslag som följd, vilket hävdes med cortison. Så lite orolig är jag förstås att det ska bli så igen. I alla fall sover man inte så gott när sonen rosslar och inte verkar få luft... och får man nån gång sova ikapp väntar ett berg av vardagsbestyr. Behöver städa i massor så de där små bacillerna försvinner.
Men annars är allt bra...