onsdag 6 april 2011

Sömn är överskattat....försöker jag intala mig.

På sistone har unge herr W börjat sova i sin egen säng hela natten.
Nästan varje natt. Det är bra. Det är skönt att sova utan att bli sparkad av sprattlande unge hela tiden.
Men...senaste veckan vrålar han "Mamma!" så högt han kan, klockan två på natten.
Reagerar jag inte på det så kommer han in i mitt sovrum, tänder taklampan och kommenderar högt "Mamma, kom mitt rum".
Ska man följa Supernannys råd borde jag väl följa med honom in, säga godnatt och gå tillbaks till min säng,och vara beredd på att upprepa proceduren x antal gånger,  men orka det mitt i natten?
Nej, jag vacklar lydigt efter och försöker somna om bredvid honom.
Bara för att väckas tre-fyra timmar senare av sonen som sitter upp och säger "Va? Mamma? Gå ditt rum!Nu!"
Okey, gärna för mig, får jag sova lite till då, snälla? Men det går inte lång stund, åtminstone känns det inte så, innan jag hör smällen av rullgardinen som åker upp. Sonen kvittrar och sjunger, låser in sig i badrummet en stund och slänger sen upp sovrumsdörren på vid gavel och ropar "Mamma! Vakna!"

Nåja, det är en värdslig sak, vi ska ju ändå iväg till skolan och som tur är tycker jag om kaffe..

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar